2. Min första kärlek.
Hur ska man kunna beskriva den? Allting var ju så nytt och hur skulle man kunna tro att man skulle känna så mycket? Som den första snön eller den första dagen i skolan. Alla vet att det är någonting speciellt med det som man är med om för första gången.
Vi träffades genom gemensamma kompisar och varje gång han tittade på mig gick det som en ilning av välbehag i kroppen. Det var omöjligt att möta hans blick utan att rodna. Vi blev tillsammans efter att ha spenderat ungefär en sommar tillsammans. Efter den sommaren var det vi två mot världen i nästan tre år.
Alla känslorna och berg och dalbanan blev tillslut för mycket och det tog slut. Det gjorde så förbannat ont. Aldrig hade jag kunnat tro att det skulle kännas så. Jag ville bara rycka hjärtat ur kroppen och inte behöva känna någonting. Istället plågade vi varandra genom att fortsätta träffas. Vi började om på nytt men det blev aldrig riktigt som det varit. Det var inte menat att det skulle vara vi längre.
Jag är övertygad om att kärlek behöver just bergochdalbanor för att fungera och har svårt att se ett kärleksfullt förhållande utan det. Ibland måste man nog dock dra ner på dem där vulkanutbrotten och andas istället. Det går inte att ha ett fungerande förhållande som hela tiden går i svart eller vitt.
Idag umgås vi inte men vi är inte heller ovänner, absolut inte. Jag är överlycklig över att ha fått vara med honom och är övertygad om att han gjorde mig till en bättre människa. Självklart kommer han alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, hur skulle han inte kunna ha det? Han var min första riktiga kärlek. 
(Bild: Lelove)
